Jag har blivit ombedd att skriva ett par ord om vad jag tror om framtiden, som dramatiker, och om den tror jag så här.
Själva ordet dramatiker låter så gammaldags, som man var ålderman i en stenåldersby. Frågan är om man ens kommer att vara något så gammaldags i framtiden. Fast å andra sidan, på nittiotalet ville alla dramatiker kalla sig manusförfattare, det lät mer lukrativt och fräscht på något sätt, modernare, men sen kom ordet dramatiker tillbaka, åldermännens återtåg efter nedläggningen av de dagliga teveserierna då manusförfattare lät lite arbetslöst på något sätt. Man kan dock inte komma ifrån att det låter lite självhögtidlig och så bli man också ofta betraktad, på teatern.
Skådespelarna ser ner på en eftersom man enligt dem skriver så dåligt och inte ens vågar stå där på scenen och säga det man skrivit – om man inte är död eller kommer från ett annat land och har dragit stor publik trots att man skriver dåligt. En del skådespelare jag arbetat med tror fortfarande att huvudet och känslorna är åtskilda, inte att känslor kan väckas via tankar, tankar via känslor och att människan har en hjärna även i magen. Regissören å sin sida känner ofta att hon eller han, för att försöka få skådespelarna att respektera dramatikerna och det hon eller han skrivit, måste tala till dramatikern med en sorts överdriven respekt (som man gick omkring med stav och sandaler) en respekt som jag är säker på att de inte använder när dramatikern inte är närvarande i repetitionssalen (det kan vara en tvångstanke) och man själv känner att man borde nog vara lite visare än man är, eftersom alla talar till en med en sådan respekt, som man bara annars visar äldre, som man innerst inne inte respekterar, men man vill visa sin respekt för att de på sin tid säker hade saker och ting att säga till om och för att man själv är rädd att bli gammal och vanärad. Så är det att vara dramatiker.
Och sen är det också så här. Och efter en lång omväg är jag i framtiden. Dramatiken och teatern intresserar allt färre, inte få, men färre. Så är det vad alla än säger och det kommer att bli än färre i framtiden.
Det finns så många andra saker att hitta på och titta på. Teatern måste legitimera sin existens. Sina bidrag. Teatern måste engagera sig i det samhälle och i de människor den verkar ibland. Det håller jag som dramatiker helt och hållet med om. Det finns många sätt att engagera sig på och engagemanget kan leda till vitt skilda sorters teater. Jag tror det kommer bli intressant. Jag ser dock en liten fara och det är den att teaterns engagemang i t ex vård, skola och omsorg eller något annat för samhället engagerande ämne också blir en drivkraft i teaterns inre arbete, eller vad man ska kalla det. Även om det blir så att det bara är mot politiker och andra finansiärer man säger att engagemanget i skola, vård och omsorg är det som driver oss, så finns en risk, att det man sagt som om man menade, det letar sig in i arbetet och man tror på det själv, att vi drivs av goda drivkrafter.
Drivkrafter är: ångest, rädsla, hämndlystnad, äregirighet, ilska, storhetsvansinne, småsinthet, sentimentalitet, självömkan, hat, kåthet, sorg, skräck, förtvivlan. Drivkrafter som är starka nog att få en att lämna familjen hemma på kvällarna för att gå och repetera, sitta ensam vid datorn år efter år för att sen läsa i tidningen att man är dålig, är drivkrafter som inte någon vill finansiera. De ska vi värna om. Det är de drivkrafterna som säljer. Det är de som människor även i framtiden kommer att vilja komma och titta på och engagera sig i.
Det finns en sak till som talar mot att teatern i allt för hög grad vill stå på det godas sida. Tror jag.
Människor tror alltid att de är godare än de är och alltid att de är godare än alla andra. Om människor får gissa hur stora summor andra ger till välgörenhet, tror de alltid att alla andra ger mindre än de själva och alltid att de själva ger mer än de i själva verket gör. Den grundläggande mänskliga egenskapen gör att när man arbetar i process finns en risk att de som är med och arbetar i processen blir de goda som ger stora summor till välgörenhet, och de andra, t ex publiken, bli de som ingenting ger. Det kan bli lite självhögtidligt helt enkelt. Jag gillar att arbeta i process, med en text, men jag blir rädd när drivkrafterna bli självhögtidliga, när teatern tror sig lite givmildare än sin publik, för att fullfölja metaforen med välgörenhet. Det man säger till publiken, efter en process som varit alltför tillrättalagd, kan bli gällt och entonigt som en galen kristen som skriker i megafon att himmelriket är nära när det för alla förbipasserande känns längre borta än nästa sommar.
Jag kan som människa och dramatiker bli rädd i processer som den jag själv precis arbetat med, där jag skrivit om lärare, och lärare kommit in i processen och läst det jag skrivit och efter att de läst säger:
Teatern lovade oss lärare en hyllning till lärarna, var blev den hyllningen av? Ja, var blev den av. Jag skämdes. Här lovar man en hyllning och sen blir det bara den gamla vanliga pajkastningen. Jag kan kanske inte skriva en hyllning till lärare även om jag ville det. Det blir ingen dramatik av det och en hyllning till lärarna skulle aldrig te sig som lärarna föreställt sig den. Och ingen annan än lärare skulle vara intresserade av att se den hyllningen. De vill väl hellre se en hyllning av textildesigners, kuratorer, handläggare på försäkringskassan eller vad de själva kan tänkas arbeta med.
Drivkrafter, tänker jag, måste kanske få vara låga, personliga, till och med privata, annars blir de plikter och det man skrivet blir opersonligt och oengagerat. Jag hade skrivit i tre år på mitt lärarprojekt, med de goda drivkrafterna, om skolan och lärarna, och inte fått till det. Det blev ingenting. Men sedan efter jag fick det där besvikna brevet, när skammen kom över mig, kom jag på att jag måste ersätta ordet skolan mot livet och ordet lärare mot människa, inte på papperet men i tanken, så varje gång någon av rollfigurerna pratar om att vara lärare pratar de om att vara människa. Då blev det någonting av det. Då blev småttigt och intrigant och på så sätt stort.
Jag tror att i framtiden kommer det att finnas dramatik som talar till och om det sämsta i oss alla och på så sätt möjligen får oss att bli något bättre människor och vi har genom att våra låga drivkrafter nått de höga mål och når fram till alla som politiker och finansiärer vill att vi ska nå.
Sådana dagar känner jag att dramatikern åläggs ett krav som gör det dramatiker skriver sämre, mindre personligt och på så sätt mindre allmängiltigt, trots att tanken är att alla ska känna igen sig.
Särskilt om man till detta lägga illa hanterade processer där alla ska säga sitt. Där ingen karaktär kan heta Gudmund för ingen på teatern känner någon som heter så. Den framtiden vill man inte vakna till. Då dramatikerns, och då tänker jag mig dramatiker i den meningen den som står för idén, ideologin, tanken, kalla det vad man vill, vilket också vem som helst annan på teatern kan stå för, men någon måste stå för den, för annars rösten blir gäll och entonig och ingenting blir sagt som inte är sagt många gånger förr, mindre entonigt. (Konstigt nog kan processarbeten med många medverkande bli entoniga, kanske är det demokratins röst som låter sådan.)
Andra dagar ser jag en framtid av samma tankegångar: processarbete, research, som görs av teaterns medarbetare på en teater som öppnar sig mot sin publik, mot det samhälle teatern verkar i, men där, mitt i all öppenhet, all kringverksamhet måste pågå för att teatern ska vara relevant som den mötesplats den vill och måste vara, att den värnar om de konstnärliga drivkrafterna, som ångest, rädsla, hämnd, äregirighet, storhetsvansinne, småsinthet, sentimentalitet, sorg, drivkrafter som man helst vill ha för sig själv. När det arbetat är gjort i det stängda rummet, fortgår processen utåt. Då kan pjäserna handla om vård, skola och omsorg, om de som har och de som inte har, åldrande och död och andra relevanta frågor som många av oss vill tala om, och ändå ha en personlig röst.
Någon på teatern måste ta på sig det obehagliga ansvaret att vara personlig och säga något som sig själv.
Jag är inte mindre präglad av tidens anda än att jag fattar att en dramatiker inte bara har rättigheter. Man måste vara bra också, och vem som kommer att vara det i framtiden vet jag inte. Vi är Sveriges högst betalda yrkeskår inom konstnärskrået och ibland tror jag om vi spelades lite mer och lite oftare borde vi rimligen kunna bli lite bättre och få en större publik (Det sista var självkritik och alla dramatiker som redan är bra och drar stor publik ska självklart inte ta åt sig.)